När slutade vi drömma?
Västvärlden av idag ser ut att ha stagnerat, vi är inte på väg någonstans. Vi förvaltar vad tidigare generationer byggt. Men vi utvecklar det inte. För exempel på vart det tar oss kan vi titta på Pythagoras i Norrtälje. De utvecklade en fulländad tändkulemotor, sedan avvecklade de utvecklingsavdelningen.
Där står vi idag. Hur många år går det innan efterfrågan på tändkulemotorerna försvunnit och vi måste lägga ned verksamheten?
Sist västvärlden drömde var när Kennedy sade att USA skulle ha en man på månen innan decenniet var slut.
Man skulle tro att stagnationen skulle inträda när man tog det ekonomiskt rimliga beslutet att inte ta nästa steg och sätta bosättningar på månen och bemannade expeditioner på Mars. På sätt och vis gjorde den det också, men västvärlden hade en stark motpart som höll oss skärpta. Det kalla kriget med Ryssland tvingade oss till innovationer, åtminstone på det militära och militärrelaterade området.
När det kalla kriget upphörde upphörde även de innovationerna.
Den stora ekonomiska motorn de senaste femton åren har varit internet, en militär uppfinning från USA, utvecklad under det kalla kriget.
Många andra innovationer är direkta konsekvenser av det drömbaserade amerikanska rymdprogrammet, som man slutade utveckla och bara har förvaltat sedan den första rymdskytteln sköts upp
Tredje världen, liksom Kina och sydostasiatiska länder som Korea, thailand och Vietnam har drömmar, de drömmer om att nå vår levnadsstandard, de drömmer om att alla familjer ska ha en egen bil, de drömmer om att bli globala maktspelare, eller om att bli industriella stormakter, de jobbar stenhårt på det och de har avsevärd framgång. De ser det som att de tävlar mot oss, i en tävling som går ut på att kontrollera och samla resurser. Det är ett nollsummespel, eller rentav ett minussummespel, då jordens resurser är ändliga.
Ska de gå framåt, så måste vi gå bakåt, inte bara i relativ levnadsstandard, utan i faktisk levnadsstandard.
I Sverige hade vi en dröm en gång i tiden, en dröm om en nation utan fattigdom, en nation utan trångboddhet, en nation med överkomliga bostäder, en nation med rimlig arbetsbörda och tidig pensionsålder.
Vi uppnådde allt detta på sextio och sjuttiotalen. Sedan har vi bara förvaltat det. Vi har inte gjort något vidare jobb med det förvaltandet. Idag kan man inte köpa en bostad i storstäderna och förvänta sig att klara att amortera den på tjugo eller trettio år. En nybyggd hyrestrea i allmännyttan kostar två tredjedelar av en medelinkomsttagares lön efter skatt i hyra. En renoverad miljonprogramstrea kostar hälften av en medelinkomsttagares lön efter skatt.
Pensionsåldern förväntas stiga och pensionerna sjunka.
Personaltätheten i barnomsorgen, åldringsbvården och skolorna sjunker, liksom skolresultaten. Vägar och järnvägar förfaller, trots att vi har bland världens högsta skatter.
Våra största företag bygger på hundraåriga eller äldre innovationer.
I övriga västvärlden ser det inte ett dugg bättre ut och tredje världen tävlar om att få upprepa våra misstag snarare än lära av dem.
Ska vi ha någon framtid så måste vi börja drömma igen. Vi måste våga se mot nya horisonter och ge oss på vansinniga projekt.
När jag säger att Sverige borde ha en månbas inom tio år och en månkoloni och en marsbasd inom tjugo så tycker folk att jag är galen, för hur skulle det gå till och var ska pengarna komma ifrån.
John F Kennedy var lika galen. När han sa att USA skulle sätta en man på månen innan decenniet var slut så hade han ingen aning om hur det skulle göras. Ingen på NASA hade det heller, men det gjordes.
Apolloprojektet var vansinnigt dyrt, men det har betalat sig för USA i form av spinoffindustrier.
Börjar vi jobba mot några galna drömmar så kommer det att generera ett innovationsklimat som kommer att ge tillväxt av ett slag som inte annars kommer att ske i en värld där det mesta av tillväxt de senaste hundra åren handlat om ökad hastighet i uttaget av fossil energi.
Jag vill föreslå några nationella drömmar till att ersätta den mardröm vi halkat ned i.
Sverige ska ha en Breedreaktor som levererar El till det nationella elnätet före 2025. Vi ska ha en accelerator för transmutation av använt kärnbränsle som levererar el till det nationella elnätet före 2025.
Vi ska ha en egen rymdstation i omloppsbana och en månbas före 2025 och en man på mars före 2030.
Vi ska ha en stad på östersjöns botten med minst trehundra boende (inte nödvändigtvis permanentboende) före 2025.
Vi ska ha ett distributionsnät för vätgas för fordonsdrift om minst 100 tankställen före 2015 och minst 2000 vätgasdrivna bilar (ottomotor eller bränslecell) i trafik samma år.
Våra drömmar idag handlar om att bibehålla, eller rentav nedmontera dagens levnadsstandard. Jag vill se drömmar som innebär framåtblickande, drömmar om en morgondag med svävarbilar och interstellära rymdresor och som arbetar på åtminstone nästnästa steg av resan dit.
Där står vi idag. Hur många år går det innan efterfrågan på tändkulemotorerna försvunnit och vi måste lägga ned verksamheten?
Sist västvärlden drömde var när Kennedy sade att USA skulle ha en man på månen innan decenniet var slut.
Man skulle tro att stagnationen skulle inträda när man tog det ekonomiskt rimliga beslutet att inte ta nästa steg och sätta bosättningar på månen och bemannade expeditioner på Mars. På sätt och vis gjorde den det också, men västvärlden hade en stark motpart som höll oss skärpta. Det kalla kriget med Ryssland tvingade oss till innovationer, åtminstone på det militära och militärrelaterade området.
När det kalla kriget upphörde upphörde även de innovationerna.
Den stora ekonomiska motorn de senaste femton åren har varit internet, en militär uppfinning från USA, utvecklad under det kalla kriget.
Många andra innovationer är direkta konsekvenser av det drömbaserade amerikanska rymdprogrammet, som man slutade utveckla och bara har förvaltat sedan den första rymdskytteln sköts upp
Tredje världen, liksom Kina och sydostasiatiska länder som Korea, thailand och Vietnam har drömmar, de drömmer om att nå vår levnadsstandard, de drömmer om att alla familjer ska ha en egen bil, de drömmer om att bli globala maktspelare, eller om att bli industriella stormakter, de jobbar stenhårt på det och de har avsevärd framgång. De ser det som att de tävlar mot oss, i en tävling som går ut på att kontrollera och samla resurser. Det är ett nollsummespel, eller rentav ett minussummespel, då jordens resurser är ändliga.
Ska de gå framåt, så måste vi gå bakåt, inte bara i relativ levnadsstandard, utan i faktisk levnadsstandard.
I Sverige hade vi en dröm en gång i tiden, en dröm om en nation utan fattigdom, en nation utan trångboddhet, en nation med överkomliga bostäder, en nation med rimlig arbetsbörda och tidig pensionsålder.
Vi uppnådde allt detta på sextio och sjuttiotalen. Sedan har vi bara förvaltat det. Vi har inte gjort något vidare jobb med det förvaltandet. Idag kan man inte köpa en bostad i storstäderna och förvänta sig att klara att amortera den på tjugo eller trettio år. En nybyggd hyrestrea i allmännyttan kostar två tredjedelar av en medelinkomsttagares lön efter skatt i hyra. En renoverad miljonprogramstrea kostar hälften av en medelinkomsttagares lön efter skatt.
Pensionsåldern förväntas stiga och pensionerna sjunka.
Personaltätheten i barnomsorgen, åldringsbvården och skolorna sjunker, liksom skolresultaten. Vägar och järnvägar förfaller, trots att vi har bland världens högsta skatter.
Våra största företag bygger på hundraåriga eller äldre innovationer.
I övriga västvärlden ser det inte ett dugg bättre ut och tredje världen tävlar om att få upprepa våra misstag snarare än lära av dem.
Ska vi ha någon framtid så måste vi börja drömma igen. Vi måste våga se mot nya horisonter och ge oss på vansinniga projekt.
När jag säger att Sverige borde ha en månbas inom tio år och en månkoloni och en marsbasd inom tjugo så tycker folk att jag är galen, för hur skulle det gå till och var ska pengarna komma ifrån.
John F Kennedy var lika galen. När han sa att USA skulle sätta en man på månen innan decenniet var slut så hade han ingen aning om hur det skulle göras. Ingen på NASA hade det heller, men det gjordes.
Apolloprojektet var vansinnigt dyrt, men det har betalat sig för USA i form av spinoffindustrier.
Börjar vi jobba mot några galna drömmar så kommer det att generera ett innovationsklimat som kommer att ge tillväxt av ett slag som inte annars kommer att ske i en värld där det mesta av tillväxt de senaste hundra åren handlat om ökad hastighet i uttaget av fossil energi.
Jag vill föreslå några nationella drömmar till att ersätta den mardröm vi halkat ned i.
Sverige ska ha en Breedreaktor som levererar El till det nationella elnätet före 2025. Vi ska ha en accelerator för transmutation av använt kärnbränsle som levererar el till det nationella elnätet före 2025.
Vi ska ha en egen rymdstation i omloppsbana och en månbas före 2025 och en man på mars före 2030.
Vi ska ha en stad på östersjöns botten med minst trehundra boende (inte nödvändigtvis permanentboende) före 2025.
Vi ska ha ett distributionsnät för vätgas för fordonsdrift om minst 100 tankställen före 2015 och minst 2000 vätgasdrivna bilar (ottomotor eller bränslecell) i trafik samma år.
Våra drömmar idag handlar om att bibehålla, eller rentav nedmontera dagens levnadsstandard. Jag vill se drömmar som innebär framåtblickande, drömmar om en morgondag med svävarbilar och interstellära rymdresor och som arbetar på åtminstone nästnästa steg av resan dit.
sprithitler lunchar med lillasyster som va...
sprithitler lunchar med lillasyster som varit i australien ett år
