Mitt svar på Robert Collins Bilblogg 2008-01-02
Nedansttående skrev jag som svar på Robert Collins blogg idag om tingvall och trafiksäkerhetsarbetet.
Jag håller med om att fartkameror inte är den enda bästa lösningen (själv avskyr jag dem, trots att jag håller laglig hastighet), jag håller även med om att det behövs kampanjer och attitydsarbete. Jag vill utveckla det hela en aning. Det är många som skriver att fartkamerorna är effektiva, då folk är rädda för dem och därför håller hastigheten. Visst är det så, men är det värt något om man gör rätt av rädsla? Vi har förbjudit barnaga, därför att rädsla inte är en bra uppfostringsmetod, vi får inte slå våra djur, för att rädsla inte är en bra uppfostringsmetod.
Ett barn som agats kan vara svårt att skilja från ett barn som behandlats med respekt, för de gör ungefär samma saker. Men tittar du på deras ögon så ser du att det agade barnet är ängsligt och oroligt, oroligt för att göra fel och få stryk. Det barn som uppfostrats med respekt och kärlek är inte nervöst, ty h*n gör rätt för att hon vill göra rätt och vet vad som är rätt.
Samma sak ser du på hundar där den slagna hunden ständigt söker mattes ögon för att kontrollera om ett slag eller en spark är på väg, medans en älskad hund söker bekrädtelse och kärlek i sin husses ögon och lyder av kärlek istället för av rädsla.
På samma sätt är det med ett samhälle, ett folk,man kan se på ett folk, på människorna, på stämningen i samhället om de lyder lagen och överheten av egen hög moral och kärlek till sitt land, eller om de gör det av rädsla.
Jag föredrar att leva i ett land där folk gör rätt av kärlek och hög moral framför att leva i ett land där folk av rädsla för överheten ängsligt går med sänkt huvud och höjd garde.
Bort med kameror fram för folkbildning.
En kärleksfull fostran åstadkommer man inte genom förmaningar och vinande piska, piskan skall helst knappt anas och budskapen måste resoneras in, de kan inte spikas in med hammare och skrämselpropaganda.
Jag håller med om att fartkameror inte är den enda bästa lösningen (själv avskyr jag dem, trots att jag håller laglig hastighet), jag håller även med om att det behövs kampanjer och attitydsarbete. Jag vill utveckla det hela en aning. Det är många som skriver att fartkamerorna är effektiva, då folk är rädda för dem och därför håller hastigheten. Visst är det så, men är det värt något om man gör rätt av rädsla? Vi har förbjudit barnaga, därför att rädsla inte är en bra uppfostringsmetod, vi får inte slå våra djur, för att rädsla inte är en bra uppfostringsmetod.
Ett barn som agats kan vara svårt att skilja från ett barn som behandlats med respekt, för de gör ungefär samma saker. Men tittar du på deras ögon så ser du att det agade barnet är ängsligt och oroligt, oroligt för att göra fel och få stryk. Det barn som uppfostrats med respekt och kärlek är inte nervöst, ty h*n gör rätt för att hon vill göra rätt och vet vad som är rätt.
Samma sak ser du på hundar där den slagna hunden ständigt söker mattes ögon för att kontrollera om ett slag eller en spark är på väg, medans en älskad hund söker bekrädtelse och kärlek i sin husses ögon och lyder av kärlek istället för av rädsla.
På samma sätt är det med ett samhälle, ett folk,man kan se på ett folk, på människorna, på stämningen i samhället om de lyder lagen och överheten av egen hög moral och kärlek till sitt land, eller om de gör det av rädsla.
Jag föredrar att leva i ett land där folk gör rätt av kärlek och hög moral framför att leva i ett land där folk av rädsla för överheten ängsligt går med sänkt huvud och höjd garde.
Bort med kameror fram för folkbildning.
En kärleksfull fostran åstadkommer man inte genom förmaningar och vinande piska, piskan skall helst knappt anas och budskapen måste resoneras in, de kan inte spikas in med hammare och skrämselpropaganda.
Kommentarer
Trackback
