Mitt svar till Wachenfelts förutsägbara manshat.
på http://www.newsmill.se/artikel/2008/09/25/han-dodade-att-han-ar-man Skriver manshaterskan wachenfelt föga överaskande att gärningspersonen i den senaste finska skolskjutningen begick sitt dåd därför att han var man, nedan är mitt svar som jag även lade in som kommentar på sidan ifråga.
Wachenfelt har rätt i en sak, "Det börjar redan på dagis. En liten pojke "busar" och rycker Lisa i håret. "Han är nog lite kär i dig Lisa", säger fröken." Tittar vi på anstalterna i Sverige så är en överväldigande majoritet av de intagna pojkar som vuxit upp utan manliga förebilder, ensamstående mor, ingen närvarande far (för han blev utsparkad och förklarad persona non grata), en mansbefriad förskola (under den värsta hetsen för tio till femton år sedan såg jag på flera daghem skylten "här är ingen man nånsin ensam med barnen" eller motsvarande) och en grundskola där de första manliga lärarna kommer in i bilden i högstadiet eller möjligen mellanstadiet.
Inget illa om kvinnor, de gör sitt bästa för att göra ett bra jobb som ensam mamma, som förskolärare och som låg och mellanstadielärare, men en sak kan de inte, de kan inte vara manliga förebilder. Som pojke är det tydligt att man inte är flicka eller kvinna, har man manliga förebilder kommer man att skapa sin identitet som människa genom att se på hur män och kvinnor är. Har man som pojke inga manliga förebilder kommer man att skapa sin identitet som "inte kvinna" och ta avstånd från "kvinnliga" värden. Om kvinnorna i ens omgivning är vårdande, kärleksfulla, ser känslor tröstar etc så kommer man att anta att en man är motsatsen till allt detta och därför anta en sådan personlighet, med förutsägbart resultat.
Även flickor drabbas av detta, när en flicka växer upp utan manliga förebilder får även hon en skev bild av vad män och kvinnor är och gör och kommer att lida av detta i sin vuxenroll.
Jag påstår att massmördarna i Finland (och i tyskland och USA) mördade, inte för att de var män, utan för att de inte var män och inte hade en aning om vad det är att vara man.
Wachenfelt har rätt i en sak, "Det börjar redan på dagis. En liten pojke "busar" och rycker Lisa i håret. "Han är nog lite kär i dig Lisa", säger fröken." Tittar vi på anstalterna i Sverige så är en överväldigande majoritet av de intagna pojkar som vuxit upp utan manliga förebilder, ensamstående mor, ingen närvarande far (för han blev utsparkad och förklarad persona non grata), en mansbefriad förskola (under den värsta hetsen för tio till femton år sedan såg jag på flera daghem skylten "här är ingen man nånsin ensam med barnen" eller motsvarande) och en grundskola där de första manliga lärarna kommer in i bilden i högstadiet eller möjligen mellanstadiet.
Inget illa om kvinnor, de gör sitt bästa för att göra ett bra jobb som ensam mamma, som förskolärare och som låg och mellanstadielärare, men en sak kan de inte, de kan inte vara manliga förebilder. Som pojke är det tydligt att man inte är flicka eller kvinna, har man manliga förebilder kommer man att skapa sin identitet som människa genom att se på hur män och kvinnor är. Har man som pojke inga manliga förebilder kommer man att skapa sin identitet som "inte kvinna" och ta avstånd från "kvinnliga" värden. Om kvinnorna i ens omgivning är vårdande, kärleksfulla, ser känslor tröstar etc så kommer man att anta att en man är motsatsen till allt detta och därför anta en sådan personlighet, med förutsägbart resultat.
Även flickor drabbas av detta, när en flicka växer upp utan manliga förebilder får även hon en skev bild av vad män och kvinnor är och gör och kommer att lida av detta i sin vuxenroll.
Jag påstår att massmördarna i Finland (och i tyskland och USA) mördade, inte för att de var män, utan för att de inte var män och inte hade en aning om vad det är att vara man.
Kommentarer
Postat av: Taxametern
Normalt sett tycker jag du är ett "Miffo" (inte elakt menat) och läser din blogg för att bekräfta mina egna åsikter (som är oftast rakt motsatt dina)... men NU håller jag med dig. 100% Sprithitler!
Trevlig helg!
Trackback
