Triage i samhällsbygget.
Inom Krigsmedicinen Använder man något som kallas Triage, detta innebär att man väljer i vilken ordning skadade personer behandlas enligt följande prioriteringsordning.
1. Personer med akut livshotande tillstånd som kan behandlas med en rimlig insats av tillgängliga medel (exempel, artärblödning i arm eller ben, kan behandlas med avsnörande bandage för att sedan behandlas kirurgiskt)
2. Personer med livshottande tillstånd, men som kan vänta (ex, personen ovan som nyss fått avsnörande förband eller tryckförband)
3. personer med skador som om de ej får vård blir livshotande eller invalidiserande (ex, smärre arm och benbrott, öppna måttligt blödande sår).
4. Person som kommer att dö eller bli gravt invalidiserad om de inte omgående får så omfattande vård att många andra istället kommer att dö då vi ej kommer att ha resurser att hjälpa dessa. Exempelvis personer med mutlipla skottskador på inre organ, skottskador mot hjärnan, kraftigt blödande skottskador i flera kroppsdelar, dessa väljer man att ej operera eller behandla med annat än smärtstillande och ångestdämpande, förrän man är åtminstone färdig med prio ett och två. Största möjliga nytta åt största möjliga antal.
I fältsjukhuset Sverige idag så gör man sin triage i migrationsverket och migrationsdomstolarna. Vid denna triage väljer man att behandla prio 4 före prio ett och två, det innebär att vi kastar enorma resurser på att behandla icke behandlingsbara individer, samtidigt som vi låter personer som ursprungligen var behandlingsbara vänta så länge att de blir icke behandlingsbara och som lök på laxen sliter ut vår personalstyrka.
Det är dags att man tänker om, såväl vad gäller invandringspolitik som sjukvårdspolitik och arbetsmarknadspolitik. När vi inte har obegränsade resurser så måste vi använda de resurser vi har där de gör bäst nytta för svenska folket, så sker inte idag. Vill vi hjälpa så många flyktingar som möjligt per skattekrona så måste vi välja att bara ta in de som vi faktiskt kan hjälpa och sedan ge dessa adekvat hjälp för en snabb assimilering i svenska samhället, innan vi tar in nästa gäng, de vi ej på ett rimligt sätt kan hjälpa och de som ej behöver akut hjälp (prio fyra och prio tre ovan) måste vi avvisa vid gränsen så att de ej belastar våra resurser och omöjliggör bra omhändertagande av prio ett och två flyktingar. Persiska högutbildade som flydde från Iran under kriget på åttiotalet är bra exempel på prio ett personer, de behövde ganska små resurser snabbt insatta för att anpassa sig i Sverige, så även Iranska högutbildade som flydde i samband med Shahens fall.
Somaliska invandrare idag är bra exempel på prio fyra personer enligt triagemodellen ovan, vi kan kasta pengar, utbildningar och arbetstillfällen på dem hela dagen, det kommer inte att få dem att bli självgående i alla fall, de kommer alltid att vara en ekonomisk minuspost, så även andra och tredje generationen av dem i Sverige, förmodligen fjärde också.
För de resurser vi lägger på dem kunde vi hjälpa mångfalt fler om vi valde att ta emot prio ett fall, alltså de som behöver hjälp och kan bli hjälpta. Prio ett och två fall kunde vi i många fall även hjälpa på plats i deras hemländer och på så vis minska belastningen på vår egen "personal" (svenska folket).
Detta om triage i invandringspolitiken, i Sjukvården så borde vi också tillämpa triage. vi vet att uppemot 80-90% av alla sjukvårdsresurser en svensk nyttjar kommer att nyttjas under de sista två åren av deras liv. Då måste jag ställa frågan, om du är åttiosju år gammal, dement och vistas på ett slutförvar (även kallat åldringsboende) där du får komma ur sängen klockan nio och lägga dig igen klockan tre och däremellan vankar runt med nedkissade blöjor, är det då för dig en tragedi att tillåtas dö när du får lunginflammation? Är det en tragedi för dina anhöriga? Är en hjärtinfarkt då en tragedi? eller är den din bästa vän. Om vi erkänner döden så kommer många att slippa två, tre år av förlorad livskvalitet ovh förlorad värdighet, samtidigt som vi sparar enorma pengar som kan frigöras till annat samhället. Problemet i västvärlden idag är inte för dåliga vårdmetoder, det är för bra sådana, vi kan hålla människor vid liv långt efter bäst före datumet på detta liv. Dessa bra men dyra vårdmetoder gör att vi måste välja, nu väljer vi att först vårda prio fyra fallen.
Samma sak inom arbetsmarknadspolitiken, vi prioriterar att hjälpa de som är längst ifrån arbetsmarknaden, när vi egentligen borde prioritera de som står närmast densamma. Har vi Krille alk, med fem fyllekörningar bakom sig, skrev nyss ut sig själv från torken och har fått sparken inom två månader från alla tidigare arbeten och en nykter ung man med stor körvana och stort motorintresse som bägge söker AMS-kurs för tunga körkort så kanske att vi skall ge den unge mannen utbildningen, han kommer sedan aldrig mer att vara arbetslös. Krille alk kommer statistiskt sett ej att klara av utbildningen och om han gör det kommer han i alla fall att vara oanställbar, varvid vi för samma pengar har två alltjämt arbetslösa personer, istället för en alltjämt arbetslös och en som aldrig mer är arbetslös.
Samma sak inom sjukskrivningar, om vi direkt sätter in stora resurser på en person som sjukskriver sig för någonting långvarigare än vinterkräksjukan och såväl diagnostiserar som i rimlig utsträckning behandlar vederbörande så kommer vi att få tillbaks många fler i arbete mycket snabbare och de som ej kan bli anställningsbara (svårt skadade, grava missbrukare m.fl) kan få den höga nivå på sjukersättning eller förtidspension som vi tidigare hade, det kan för övrigt då även Svensson som brutit benet och blir borta från sopåkarjobbet i sex veckor.
De som ej till rimliga insatser kan bli anställningsbara ur grupperna ovan kan vi sedan utan att krascha våra resurser försörja med socialbidrag, sjukersättning, förtidspension eller vad vi nu väljer. Med vettigt triage på alla områden får vi färre prio fyra fall, då inga prio ett två eller tre fall kommer att försämras till prio fyra.
Den etiska biten då, ska vi inte hjälpa de som har det svårast? Jo, det är klart att vi ska, men vi måste ge dem meningsfull hjälp, en döende soldat med skottskador i alla kroppsdelar och söndertrasade inälvor är mer hjälpt av morfinsprutor och någon som håller honom i handen när han dör, än av att opereras på i timmar under svåra smärtor och dödsångest, medans mindre skadade kamrater dör av behandlingsbara skador, för att sedan ändå dö, under kirurgens skalpell med defibrilatorns paddlar chockande kroppen gång på gång.
På samma sätt är en Somalisk invandrad analfabet mer hjälpt av rimligt socialbidrag kopplat till krav på att gå på SFI, samtidigt som barnen ges adekvat hjälp att klara skolan och anpassa sig i svenska samhället, än hon är av att skickas på AMSkurser hon ändå inte kommer att klara, tvingas söka arbeten hon ändå inte kommer att få, samtidigt som barnen slås ut i skolan och för den onda spiralen ytterligare ett varv nedåt.
Eller som Krille alk är mer hjälpt av att få en egen bostad, tillgång till torken och en trygg ekonomi, än han är av att hänvisas till en arbetsmarknad som inte vill ha honom till vilken man misslyckas med att anpassa honom genom att skicka honom på utbildning efter utbildning som var och en hade satt en person närmare arbetsmarknaden i anställningsbart skick.
Att tillämåpa triage är alltså inte oetiskt, det är det mest etiska vi kan göra när vi har begränsade resurser, vi ska ge varje person den hjälp som ger dem det bästa utbytet. för den dödsdömde soldaten ovan är det morfin och en hand att hålla, för Krille alk är det en tryggad försörjning genom bidrag, för somaliska analfabeten är det att se till att barnen blir svenskar med somaliskt ursprung, istället för somalier som råkar bo i och hata sverige, för den unga glesbygdsmänniskan är det en bra amsutbildning och för senila Agda åttionio år är det morfin och tillstånd att dö.
Där vi faktiskt kan hjälpa ska vi hjälpa omgående, där vi inte kan hjälpa, eller där våran hjälp i själva verket är stjälp skall vi trösta och smärtstilla. Idag hjälper vi inte där vi kan, där vi sätter in insatser för att hjälpa blir det stjälp och av detta ökar det totala lidandet, men där varken tröstar eller smärtlindrar vi, vi strör salt i såren istället.
1. Personer med akut livshotande tillstånd som kan behandlas med en rimlig insats av tillgängliga medel (exempel, artärblödning i arm eller ben, kan behandlas med avsnörande bandage för att sedan behandlas kirurgiskt)
2. Personer med livshottande tillstånd, men som kan vänta (ex, personen ovan som nyss fått avsnörande förband eller tryckförband)
3. personer med skador som om de ej får vård blir livshotande eller invalidiserande (ex, smärre arm och benbrott, öppna måttligt blödande sår).
4. Person som kommer att dö eller bli gravt invalidiserad om de inte omgående får så omfattande vård att många andra istället kommer att dö då vi ej kommer att ha resurser att hjälpa dessa. Exempelvis personer med mutlipla skottskador på inre organ, skottskador mot hjärnan, kraftigt blödande skottskador i flera kroppsdelar, dessa väljer man att ej operera eller behandla med annat än smärtstillande och ångestdämpande, förrän man är åtminstone färdig med prio ett och två. Största möjliga nytta åt största möjliga antal.
I fältsjukhuset Sverige idag så gör man sin triage i migrationsverket och migrationsdomstolarna. Vid denna triage väljer man att behandla prio 4 före prio ett och två, det innebär att vi kastar enorma resurser på att behandla icke behandlingsbara individer, samtidigt som vi låter personer som ursprungligen var behandlingsbara vänta så länge att de blir icke behandlingsbara och som lök på laxen sliter ut vår personalstyrka.
Det är dags att man tänker om, såväl vad gäller invandringspolitik som sjukvårdspolitik och arbetsmarknadspolitik. När vi inte har obegränsade resurser så måste vi använda de resurser vi har där de gör bäst nytta för svenska folket, så sker inte idag. Vill vi hjälpa så många flyktingar som möjligt per skattekrona så måste vi välja att bara ta in de som vi faktiskt kan hjälpa och sedan ge dessa adekvat hjälp för en snabb assimilering i svenska samhället, innan vi tar in nästa gäng, de vi ej på ett rimligt sätt kan hjälpa och de som ej behöver akut hjälp (prio fyra och prio tre ovan) måste vi avvisa vid gränsen så att de ej belastar våra resurser och omöjliggör bra omhändertagande av prio ett och två flyktingar. Persiska högutbildade som flydde från Iran under kriget på åttiotalet är bra exempel på prio ett personer, de behövde ganska små resurser snabbt insatta för att anpassa sig i Sverige, så även Iranska högutbildade som flydde i samband med Shahens fall.
Somaliska invandrare idag är bra exempel på prio fyra personer enligt triagemodellen ovan, vi kan kasta pengar, utbildningar och arbetstillfällen på dem hela dagen, det kommer inte att få dem att bli självgående i alla fall, de kommer alltid att vara en ekonomisk minuspost, så även andra och tredje generationen av dem i Sverige, förmodligen fjärde också.
För de resurser vi lägger på dem kunde vi hjälpa mångfalt fler om vi valde att ta emot prio ett fall, alltså de som behöver hjälp och kan bli hjälpta. Prio ett och två fall kunde vi i många fall även hjälpa på plats i deras hemländer och på så vis minska belastningen på vår egen "personal" (svenska folket).
Detta om triage i invandringspolitiken, i Sjukvården så borde vi också tillämpa triage. vi vet att uppemot 80-90% av alla sjukvårdsresurser en svensk nyttjar kommer att nyttjas under de sista två åren av deras liv. Då måste jag ställa frågan, om du är åttiosju år gammal, dement och vistas på ett slutförvar (även kallat åldringsboende) där du får komma ur sängen klockan nio och lägga dig igen klockan tre och däremellan vankar runt med nedkissade blöjor, är det då för dig en tragedi att tillåtas dö när du får lunginflammation? Är det en tragedi för dina anhöriga? Är en hjärtinfarkt då en tragedi? eller är den din bästa vän. Om vi erkänner döden så kommer många att slippa två, tre år av förlorad livskvalitet ovh förlorad värdighet, samtidigt som vi sparar enorma pengar som kan frigöras till annat samhället. Problemet i västvärlden idag är inte för dåliga vårdmetoder, det är för bra sådana, vi kan hålla människor vid liv långt efter bäst före datumet på detta liv. Dessa bra men dyra vårdmetoder gör att vi måste välja, nu väljer vi att först vårda prio fyra fallen.
Samma sak inom arbetsmarknadspolitiken, vi prioriterar att hjälpa de som är längst ifrån arbetsmarknaden, när vi egentligen borde prioritera de som står närmast densamma. Har vi Krille alk, med fem fyllekörningar bakom sig, skrev nyss ut sig själv från torken och har fått sparken inom två månader från alla tidigare arbeten och en nykter ung man med stor körvana och stort motorintresse som bägge söker AMS-kurs för tunga körkort så kanske att vi skall ge den unge mannen utbildningen, han kommer sedan aldrig mer att vara arbetslös. Krille alk kommer statistiskt sett ej att klara av utbildningen och om han gör det kommer han i alla fall att vara oanställbar, varvid vi för samma pengar har två alltjämt arbetslösa personer, istället för en alltjämt arbetslös och en som aldrig mer är arbetslös.
Samma sak inom sjukskrivningar, om vi direkt sätter in stora resurser på en person som sjukskriver sig för någonting långvarigare än vinterkräksjukan och såväl diagnostiserar som i rimlig utsträckning behandlar vederbörande så kommer vi att få tillbaks många fler i arbete mycket snabbare och de som ej kan bli anställningsbara (svårt skadade, grava missbrukare m.fl) kan få den höga nivå på sjukersättning eller förtidspension som vi tidigare hade, det kan för övrigt då även Svensson som brutit benet och blir borta från sopåkarjobbet i sex veckor.
De som ej till rimliga insatser kan bli anställningsbara ur grupperna ovan kan vi sedan utan att krascha våra resurser försörja med socialbidrag, sjukersättning, förtidspension eller vad vi nu väljer. Med vettigt triage på alla områden får vi färre prio fyra fall, då inga prio ett två eller tre fall kommer att försämras till prio fyra.
Den etiska biten då, ska vi inte hjälpa de som har det svårast? Jo, det är klart att vi ska, men vi måste ge dem meningsfull hjälp, en döende soldat med skottskador i alla kroppsdelar och söndertrasade inälvor är mer hjälpt av morfinsprutor och någon som håller honom i handen när han dör, än av att opereras på i timmar under svåra smärtor och dödsångest, medans mindre skadade kamrater dör av behandlingsbara skador, för att sedan ändå dö, under kirurgens skalpell med defibrilatorns paddlar chockande kroppen gång på gång.
På samma sätt är en Somalisk invandrad analfabet mer hjälpt av rimligt socialbidrag kopplat till krav på att gå på SFI, samtidigt som barnen ges adekvat hjälp att klara skolan och anpassa sig i svenska samhället, än hon är av att skickas på AMSkurser hon ändå inte kommer att klara, tvingas söka arbeten hon ändå inte kommer att få, samtidigt som barnen slås ut i skolan och för den onda spiralen ytterligare ett varv nedåt.
Eller som Krille alk är mer hjälpt av att få en egen bostad, tillgång till torken och en trygg ekonomi, än han är av att hänvisas till en arbetsmarknad som inte vill ha honom till vilken man misslyckas med att anpassa honom genom att skicka honom på utbildning efter utbildning som var och en hade satt en person närmare arbetsmarknaden i anställningsbart skick.
Att tillämåpa triage är alltså inte oetiskt, det är det mest etiska vi kan göra när vi har begränsade resurser, vi ska ge varje person den hjälp som ger dem det bästa utbytet. för den dödsdömde soldaten ovan är det morfin och en hand att hålla, för Krille alk är det en tryggad försörjning genom bidrag, för somaliska analfabeten är det att se till att barnen blir svenskar med somaliskt ursprung, istället för somalier som råkar bo i och hata sverige, för den unga glesbygdsmänniskan är det en bra amsutbildning och för senila Agda åttionio år är det morfin och tillstånd att dö.
Där vi faktiskt kan hjälpa ska vi hjälpa omgående, där vi inte kan hjälpa, eller där våran hjälp i själva verket är stjälp skall vi trösta och smärtstilla. Idag hjälper vi inte där vi kan, där vi sätter in insatser för att hjälpa blir det stjälp och av detta ökar det totala lidandet, men där varken tröstar eller smärtlindrar vi, vi strör salt i såren istället.
Kommentarer
Postat av: Garm
Mitt i prick
Trackback
