Sprithitler

Jag har börjat intressera mig för Rhodesia och tänkte börja läsa på litegrann om landet och dess korta historia.
Innan jag gör det så tänkte jag att jag skulle föra fram min uppfattning sådan den ter sig idag efter att ha läst någon wikipediaartikel om landet, en dödsruna över Ian Smith och inte egentligen så mycket mer, utöver vad som flimrat förbi i mediabruset.

När Man ensidigt deklarerade Rhodesias självständighet så hade man såvitt jag förstår redan sett en mindre lyckad avkolonialisering av ett antal av storbrittaniens kolonier, de nya länderna hade inte varit rustade för självständighet.
När Storbrittanien deklarerade den kommande avkolonialiseringen av Rhodesia så försökte man avstyra den dumheten, då man ju hade sett att det inte fungerade. Storbrittanien hade några decennier tidigare gått in och tagit makten i det som blev Rhodesia och slagit sönder samhällsstruktur och maktordningar och nu tänkte man lämna området utan att ta ansvar för det man gjort. Detta kunde inte en ansvarskännande brittisk tjänsteman acceptera, oaktat det starka engagemang som de britter som bodde i Rhodesia kände för sitt hemland.
Efter stor vånda valde man att ensidigt deklarera den självständiga nationen Rhodesia.

Nu ska vi ta en liten utvikning.
I Sverige antogs lag om allmän rösträtt för män 1912, några år senare fick även kvinnor allmän rösträtt.
Detta kom dock inte som en blixt från klar himmel. Sverige var ett etablerat rike långt innan detta. Våra ämbetsverk grundlades i stor utsträckning av gustav vasa på femtonhundratalet, rikets ryggrad eller chassie fanns alltså på plats mycket väl etablerat när vi införde allmän rösträtt. Innan vi fick allmän rösträtt så hade vi inkomst/förmögenhetsrelaterad rösträtt och innan det hade vi ståndsriksdag, vidare hade vi ett rikt föreningsliv med demokratisk föreningsordning. När allmän rösträtt infördes hade vi alltså en långvarig erfarenhet av demokratiska system och demokratins framväxt skedde gradvis.
När vi fick allmän rösträtt var Sverige ett relativt välmående land, industrialiseringen hade lyft Sverige från fattigdom och Freden vaccinet och potäterna gjorde sitt till. Vi hade en stor medelklass och en stark arbetarklass med rimlig inkomst och stor framtidstro.
År 1842 antogs folkskolestadgan, den hade 70 år på nacken när vi dick allmän rösträtt i Sverige, vi hade alltså ett välutbildat folk som förstod vad det handlade om och vi hade en väletablerad och stark fackföreningarörelse och ett flertal andra engagerade och folkbildande folkrörelser.

I Rhodesia 1965 hade man ett par hundra tusen Vita bosättare som hade bott där i något eller några årtionden (inom parentes sagt lika länge som eller längre än de flesta av de "palestinier" som anses ha självklar rätt till Israel hade bott där efter att ha flyttat in från Egypten och andra närliggande regioner), dessa var brittisk arbetarklass och brittisk medelklass, jämförbara med arbetarklass eller medelklass här hemma avseende utbildning och ekonomi. Sen hade man några miljoner färgade, hållna på mattan av den brittiska kolonialmakten och sprungna ur ett stamsamhälle som britterna slagit sönder några årtionden tidigare.  Stobrittanien skulle i princip kunnat ge "allt till alla genast", men det skulle förstört storbrittaniens ekonomi, istället valde man att överge kolonierna. Det nybildade Rhodesia hade inte resurser att lyfta alla sina färgade medborgare till en europeisk medelklassnivå på en gång. Detta måste ske gradvis. Nu ska en brasklapp på plats. Det fanns givetvis även Svarta i arbetarklass, medelklass och välutbildade, de utgjorde bara inte en stor del av den ggruppen och är när man talar om kollektivet inte relevanta.
Den uppfattning jag har fått är att avsikten med grundandet av Rhodesia var att lyfta hela landet, framförallt den svarta befolkningen, inte att suga ut de svarta under slavliknande förhållanden.
En befolkning som inte har märkbar utbildning, inte har demokratiska traditioner att bygga på och som dessutom är fattig har svårt att göra informerade val, ett land utan en etablerad ämbetsverksinfrastruktur är illa rustat att hantera regeringsskiften och liknande.
Det logiska i det här läget är alltså att ta ansvar för det folk man sjuttio år tidigare tagit makten över. då man vet att folket inte är redo att hantera en demokrati så kan kan inte ge dem det. Samtidigt så är en del av folket redo att hantera demokrati och då man inte vill vara en diktatur så ger man den delen av folket demokrati. Det här är problematiskt, men kan ha uppfattats som nödvändigt. I detta ömtåliga läge så kunde man hoppas på att det internationella samfundet skulle hjälpa den unga nationen med att etablera skolor, sjukhus , industrier och ett starkt föreningsliv för att lyfta den färgade befolkningens utbildningsnivå, demokrativana och ekonomiska status så att landet så snart som möjligt skall kunna omvandlas till en fullständig demokrati.
Istället väljer man att isolera landet och applådera bifall då Sovjet och Kina istället för att bistå till utbildning och demokrati i landet väljer att uppvigla till uppror och avlöna, utrusta och träna upprorsmän.
Att sedan Rhodesia på femton år av kamp för sin överlevnad mot det internationella samfundets hat och av det internationella samfundet sponsrade upprorsmän inte kunde uppvisa större framsteg för de svartas utbildning och ekonomi är inte överraskande, det är snarare fantastiskt vad de lyckades åstadkomma för de svarta medborgarna. Särskilt när man idag har facit av vad det internationella samfundets gullegris Robert Mugabe åstadkommit för demokrati och ekonomi på sina över trettio år.

Idag så är min åsikt att Rhodesia är den enda plats i Afrika där någon försökte ta ansvar för en civiliserad avkolonialisering av Afrika och att de femton år de arbetade med det alltjämt omvittnas av det faktum att Zimbabwe efter trettio år med Mugabe inte ser värre ut än vad det gör.
Vi får se vad min åsikt är när jag läst något tusental boksidor om Rhodesia.