Stolleprov utfört.
Någonting jag väldigt länge har velat göra är att genomföra en Saddlesore 1000, alltså med motorcykel köra över 1000 miles på mindre än tjugofyra timmar. Detta har jag önskat göra sedan jag första gången läste om det på en säkerhetsorienterad motorcykelhemsida (msgroup.org). Där kallar man ironbuttfolket för ett självkorrigerande problem. Jag håller som ni förstår inte med om det.
Jag fängslades snabbt av The Ironbutt Association, men det blev aldrig av att göra någon långkörning, dels på grund av dåligt självförtroende, dels på grund av bristande förtroende för mina hojar och dels på grund av dålig ekonomi och under flera år på grund av att jag inte hade någon hoj i drift.
Så köpte jag då en hoj i april 2010 när jag fick tokspel på att inte ha hoj. Hojen blev en liten Suzuki GSX 550E från 1983. Jag fick snabbt gott förtroende för denna lilla maskin, den tog emot allt vad plågande jag kunde ge den och det med en axelryckning. Ett litet problem bara, jag hade nämligen inte kört mycket mer än en månad med den när hastighetsmätaren slutade fungera. Utan hastighetsmätare och framförallt vägmätare kan man inte genomföra en Ironbuttkörning, man måste nämligen dokumentera resan, bland annat genom att skriva upp hojens mätarställning vid start, varje tankstopp och mål. Jag körde ett par månader utan hastighetsmätare, men lät laga den inför besiktningen på hösten 2010. Den höll i trettiofyra mil och gav upp mitt under mälaren runt. Så det blev ingen SS1000 på hösten 2010 heller.
Under 2011 förföll hojen mestadels, det rostade hål på avgasröret och laddreläet pajade och jag trodde inte att jag skulle ha råd att åtgärda dessa fel, så det blev ingen SS1000 då heller även om jag körde en hel del.
Så kom då 2012, hojen stod bra länge, men i maj beställde jag nytt laddrelä och ny drivning till hastighetsmätaren. Laddregulatorn bytte jag själv och hastighetsmätardrivningen och svetsning av avgassystemet lämnade jag iväg till en trevlig mekaniker. Inom kort fick jag tillbaks en tämligen tystlåten hoj med ganska rättvisande hastighetsmätare, nu var det bara att göra sin långresa.
Jag började fundera på en lämplig rutt för resan och ju mer jag funderade desto klarare blev jag över vilken rutt det skulle bli. Jag ville ha en lättnavigerad rutt, helst på en enda väg. Jagnville också undvika att lämna landet och undvika riktiga storstäder.
Vidare ville jag gärna starta och sluta hemma.
Med dessa önskemål så blev det inte så många alternativ, 80,4 mil enkel resa, starta i Uppsala och undvika stockholm.
Söderut på E4 skulle 80,4 mil ta mig in i danmark, alltså uteslutet, stockholm oaktat. Men Norrut då? Då hittar man Luleå, 84 mil från Uppsala enligt Googlemaps, perfekt då man vill ha lite marginal på körningen.
Dåligt väder och andra åtaganden gjorde att åkningen inte blev av under juni, ej heller under juli.
Men så kom första augusti, jag hade bara några dagar tidigae förberett chefen på att jag skulle komma att vilja ta ledigt ett par dagar på kort varsel för att göra en sån här resa och när jag vaknade på onsdagen och tittade ut så kände jag att "idag är dagen". Jag tittade på YR.NO och såg vad jag tolkade som enstaka skurar längs norrlandskusten, "inga problem" tänkte jag och ringde två kamrater och frågade om de eventuellt kunde ställa upp som vittnen vid starten, det kunde de göra, Så åt jag en Billys-pizza och sökte efter ett par långkalsonger, men hittade dem inte. Detta skulle dock inte få stoppa mig, så jag drog på mig mina M90-byxor över jeansen, tog på ryggskena, jacka, hjälm, handskar och solglasögon och gav mig av. Fortsättning följer.
Jag fängslades snabbt av The Ironbutt Association, men det blev aldrig av att göra någon långkörning, dels på grund av dåligt självförtroende, dels på grund av bristande förtroende för mina hojar och dels på grund av dålig ekonomi och under flera år på grund av att jag inte hade någon hoj i drift.
Så köpte jag då en hoj i april 2010 när jag fick tokspel på att inte ha hoj. Hojen blev en liten Suzuki GSX 550E från 1983. Jag fick snabbt gott förtroende för denna lilla maskin, den tog emot allt vad plågande jag kunde ge den och det med en axelryckning. Ett litet problem bara, jag hade nämligen inte kört mycket mer än en månad med den när hastighetsmätaren slutade fungera. Utan hastighetsmätare och framförallt vägmätare kan man inte genomföra en Ironbuttkörning, man måste nämligen dokumentera resan, bland annat genom att skriva upp hojens mätarställning vid start, varje tankstopp och mål. Jag körde ett par månader utan hastighetsmätare, men lät laga den inför besiktningen på hösten 2010. Den höll i trettiofyra mil och gav upp mitt under mälaren runt. Så det blev ingen SS1000 på hösten 2010 heller.
Under 2011 förföll hojen mestadels, det rostade hål på avgasröret och laddreläet pajade och jag trodde inte att jag skulle ha råd att åtgärda dessa fel, så det blev ingen SS1000 då heller även om jag körde en hel del.
Så kom då 2012, hojen stod bra länge, men i maj beställde jag nytt laddrelä och ny drivning till hastighetsmätaren. Laddregulatorn bytte jag själv och hastighetsmätardrivningen och svetsning av avgassystemet lämnade jag iväg till en trevlig mekaniker. Inom kort fick jag tillbaks en tämligen tystlåten hoj med ganska rättvisande hastighetsmätare, nu var det bara att göra sin långresa.
Jag började fundera på en lämplig rutt för resan och ju mer jag funderade desto klarare blev jag över vilken rutt det skulle bli. Jag ville ha en lättnavigerad rutt, helst på en enda väg. Jagnville också undvika att lämna landet och undvika riktiga storstäder.
Vidare ville jag gärna starta och sluta hemma.
Med dessa önskemål så blev det inte så många alternativ, 80,4 mil enkel resa, starta i Uppsala och undvika stockholm.
Söderut på E4 skulle 80,4 mil ta mig in i danmark, alltså uteslutet, stockholm oaktat. Men Norrut då? Då hittar man Luleå, 84 mil från Uppsala enligt Googlemaps, perfekt då man vill ha lite marginal på körningen.
Dåligt väder och andra åtaganden gjorde att åkningen inte blev av under juni, ej heller under juli.
Men så kom första augusti, jag hade bara några dagar tidigae förberett chefen på att jag skulle komma att vilja ta ledigt ett par dagar på kort varsel för att göra en sån här resa och när jag vaknade på onsdagen och tittade ut så kände jag att "idag är dagen". Jag tittade på YR.NO och såg vad jag tolkade som enstaka skurar längs norrlandskusten, "inga problem" tänkte jag och ringde två kamrater och frågade om de eventuellt kunde ställa upp som vittnen vid starten, det kunde de göra, Så åt jag en Billys-pizza och sökte efter ett par långkalsonger, men hittade dem inte. Detta skulle dock inte få stoppa mig, så jag drog på mig mina M90-byxor över jeansen, tog på ryggskena, jacka, hjälm, handskar och solglasögon och gav mig av. Fortsättning följer.
Kommentarer
Trackback
