vissa dagar...
vissa dagar är man hammaren, andra dagar är man tummen....
En helt vanlig söndag.
som en del av mina trogna läsare vet så håller jag sedan typ 20 månader på med geocaching. idag såg jag när jag vaknade att det släppts en ny geocache i ett friluftsområde, men den var en bit från vägen och jag är ganska lat, så jag tänkte att den fick bero och att jag skulle komma i vettig tid till jobbet istället. men när jag precis skulle ta på mig slipsen så ringde lilla rara Xera och tyckte att vi skulle ta den nya cachen få ingen loggat den ännu. sagt och gjort, jag kastade mig i lilla kadetten och gav mig av för att plocka upp henne innan vi for till utgångspunkten för cachejakten. drygt sexhundra meter längs en gångväg tit oss till första delsteget, sedan några hundra meter kohage till det andra och ytterligare några hundra meter upp på en höjd till ett gammalt skyddsrum från tiden då det var militärt övningsområde för att hitta slutgömman. och så återpromenad och skjutsa Xera till din cykel och själv fara till jobbet. när jag sitter i taxin och rullar mot stan så det jag en hög lastbil på andra sidan viadukten vid gamla Uppsala gatan. föraren det lite svettig ut. jag parkerar en bit bakom honom och blockerar trafiken så att han kan backa, sedan talar jag med honom och visar honom sedermera till hans,destination på andra sidan staden och får en pilsner för besväret. sedan rinner dagen på utan att något särskilt händer utöver att jag skjutsar en gullig hund och sedan avslutar dagen led en tågersättning till Sala där jag passar på att logga en geocache. nu, godnatt Sverige, var du än är.
rosettestenen.
I diskussionen om slutförvaring av radioaktivt avfall talar man om hur man skall varna kommande släkten för avfallets farlighet. När man gör det tycks man ha två perspektiv, det ena är att dagens samhällen, eller deras arvtagare, bevarat minnet av vad som tömts, var och varför och varför man ej bör röra det. det andra perspektivet är att inget minne alls finns kvar, inga beröringspunkter någonstans och språken helt ersatts med nya utan släktskap med dagens.personligen tror jag att det första fallet är lite för optimistiskt och det andra lite i svartaste laget. Därmed inte sagt att man ska avfärda dem, tvärsom tror jag att man i högsta grad bör planera för dem, men även för en mellanväg. en situation där människans historia fortsätter som de senaste många tusen åren med rikens och civilisationers uppgång och fall och språks uppkomst och död, men där allt ändå handlar p utveckling, inte om tabula rasa.Därmed tror jag att det är god chans att något eller några av dagens språk är känt eller åtminstone dechiffrerbart för de som bor här om tusen, tiotusen eller hundratusen år. för att då ge en god chans för dem att tolka vad vi vill ha sagt så tror jag att vi utöver pictogram även bör nyttja rosettestenar, texter skrivna med samma lydelse på många språk från många språkgrupper och vilja därmed kan agera nycklar för varandra.Dessa texter måste vara skrivna på beständigt sätt på beständigt men värdelöst material och förvaras skyddat, möjligt att hitta, men ur vägen, såväl vid platsen för slutförvaret som på andra håll. rätt utfört kan de även utgöra historieböcker, bibliotek och tekniska manualer. En tanke är att man trycker upp några hyllmeter på asbestpapper eller motsvarande som sedan placeras skyddat i varje militärt bergrum som avvecklas och plomberas samt i nedlagda gruvor och liknande. mycket av detta kommer att ha goda chanser att överleva nästa istid.
