rosettestenen.
I diskussionen om slutförvaring av radioaktivt avfall talar man om hur man skall varna kommande släkten för avfallets farlighet. När man gör det tycks man ha två perspektiv, det ena är att dagens samhällen, eller deras arvtagare, bevarat minnet av vad som tömts, var och varför och varför man ej bör röra det. det andra perspektivet är att inget minne alls finns kvar, inga beröringspunkter någonstans och språken helt ersatts med nya utan släktskap med dagens.personligen tror jag att det första fallet är lite för optimistiskt och det andra lite i svartaste laget. Därmed inte sagt att man ska avfärda dem, tvärsom tror jag att man i högsta grad bör planera för dem, men även för en mellanväg. en situation där människans historia fortsätter som de senaste många tusen åren med rikens och civilisationers uppgång och fall och språks uppkomst och död, men där allt ändå handlar p utveckling, inte om tabula rasa.Därmed tror jag att det är god chans att något eller några av dagens språk är känt eller åtminstone dechiffrerbart för de som bor här om tusen, tiotusen eller hundratusen år. för att då ge en god chans för dem att tolka vad vi vill ha sagt så tror jag att vi utöver pictogram även bör nyttja rosettestenar, texter skrivna med samma lydelse på många språk från många språkgrupper och vilja därmed kan agera nycklar för varandra.Dessa texter måste vara skrivna på beständigt sätt på beständigt men värdelöst material och förvaras skyddat, möjligt att hitta, men ur vägen, såväl vid platsen för slutförvaret som på andra håll. rätt utfört kan de även utgöra historieböcker, bibliotek och tekniska manualer. En tanke är att man trycker upp några hyllmeter på asbestpapper eller motsvarande som sedan placeras skyddat i varje militärt bergrum som avvecklas och plomberas samt i nedlagda gruvor och liknande. mycket av detta kommer att ha goda chanser att överleva nästa istid.
Kommentarer
Trackback
