Sprithitler

I Uppsala byggs det mesta storskaligt idag. På kungsängens industriområde byggs det ett jätteområde av väldigt likartade hus av ett fåtal stora byggherrar för en stor hyresvärd och för ett fåtal stora bostadsrättsföreningar skapade av byggföretagen. Det går inte att komma ifrån att det blir ett snyggt område, ungefär på samma sätt som Albert Speers arkitektur var snygg. Men det är inte en mänsklig skala eller en mänsklig variation på det.
På samma sätt upplåter kommunen mark till entreprenörer som bygger stora mängder väldigt likartade väldigt tråkiga småhus på fritidstomter. Om man å andra sidan står i kommunens tomtkö som privatperson kan kötiden för en tomt vara trettio år och att som litet företag bygga ett enstaka hyreshus framstår som svårt eller omöjligt.
Det här gör att Uppsalas utveckling de senaste decennierna har bestått av en väldigt tråkig vinstmaximerad bebyggelse och väldigt lite av uttryck för mänsklighet och individualitet.
Om jag fick råda skulle man införa ett moratorium på försäljning av stora poster av tomter, såväl för villor som för flerfamiljshus. Om man ska bygga ett nytt stadskvarter, så låt inte en aktör bygga det, dela upp det i åtta tomter (tre tomter på varje sida) och sälj det till olika aktörer, ge sedan inte byggnadslov till tråkiga hus, i alla fall inte för stora aktörer. På så vis kan man få en varierad och i bästa fall levande stadsbebyggelse.
Vad gäller villaområden så bör varje aktör inte få köpa mer än en tomt av femtio i ett område och bygglov inte ges för hus från samma leverantör till mer än 3% av tomterna och minst 40% av tomterna säljas med villkor att det byggs lösvirkeshus som ej baseras på standardritningar från husleverantörer. Vidare bör 2-4% av tomter i villaområden reserveras för näringsverksamhet, exempelvis kvartersbutik, bilverkstad, cykelverkstad, lättare tillverkningsindustri.
Jag bor ju själv på artillerigärdet här i Uppsala i ett litet flerfamiljshus. Kvarteren häromkring har en blandning av stora och små villor, radhus och små flerfamiljshus och det har gett en väldigt levande stadsdel.
Att reservera en andel av tomterna i villaområden till små flerfamiljshus, med mellan tre och tolv lägenheter eller så, kunde kanske vara en god idé just för att få variation och liv i kvarteren. Små privatägda hyresfastigheeter likt vår bidrar med människor ur flera samhällsklasser till ett bostadsområde på ett annat sätt än fyrahundra så kallat samhällsnyttiga lägenheter gör.
En stad måste vara organisk och dynamisk, att bygga stora monokulturer är vare sig att skapa en organisk eller en dynamisk stad.

Insatsförsvaret har ju kallats för ett spjutspetsförsvar och för mindre, men vassare.
Det må vara att det är en spjutspets, men en spjutspets utan skaft är ett dåligt vapen och ett spjut som inte kombineras med en sköld ger dåligt stridsvärde.
Någonting som är litet och vasst, det låter som en dolk, men en dolk är inget vidare försvarsvapen, med en kniv kan du döda en motståndare, utan att för den skull lyckas hindra honom från att genomföra sitt angrepp på dig.
Et försvar bygger på många lager som samverkar. Kniven är inte ett dåligt vapen, men den skyddar dig dåligt, den använder du när försvaret redan fallerat, eller för överaskande angrepp på andra.
Vill du ha ett hyggligt skydd så bär du en kraftig hjälm, ett bra kroppsskydd, en Automatkarbin, en pistol, kanske en Batong, några handgranater och ett par knivar, sedan sätter du dig i ett stridsfordon och stänger luckan.
Idag är Sverige bosatt i rosengård, har dörren öppen, sitter framför TV:n och ser på Idol medans kniven ligger nedpackad i Campingutrustningen i källaren.

Jag vill komma med ett förslag på hur vi kan förbättra vårt försvar, med den första metaforen, spjutspetsen, så vill jag kombinera med spjutskaft, ett harnesk, en hjälm, en sköld, arm och benskenor och ett svärd. Med den andra metaforen, litet men vasst, så vill jag komplettera med styrka och slagkraft.

Vi behöver ha ett försvar som är snabbt gripbart, men samtidigt ett försar som kan försvara hela landet. För att åstadkomma detta vill jag ta värnplikten till heders igen, vilket jag nämnt förr. Alla unga män och kvinnor skall rycka inen vecka efter studenexamen och ligga inne till en vecka innan höstterminen börjar på universiteten, sedan skall de kallas in igen över jullovet. Efter denna utbildning tas de mest lämpade och mest motiverade ca 50% ut till befattningsutbildning.

Efter utbildningen skall alla ha Repmånad åtminstone var tredje år under de år de är krigsplacerade vid fältförbanden och alla skall tillfrågas vartannat år om de är intresserade av att delta i internationella insatser, på så vis har vi välutbildade soldater och ett starkt snabbt gripbart rekryteringsunderlag för internationella insatser.
Vidare skall man kunna söka till de nationella skyddsstyrkorna (vilket skall vara något annat än hemvärnet)  varvid man krigsplaceras vid mer kvalificerade och snabbt gripbara förband i sitt närområde, dessa har fyra övningsveckor per år och skall normalt vara gripbara till åttio procent inom ett dygn, på så vis kan man snabbt bemanna exempelvis ett luftvärnskompani, ett Stridsfordonskompani, ett kustartillerikompani och ett antal fasta KA-batterier på Gotland med lokal personal med kort inställelsetid samtidigt som man har en bataljon med mer normalt hemvärn (spliterskyddade bandvagnar, GRG, Granatkastarpluton) med normal hemvärnsinställelsetid.
Och på motsvarande sätt ha snabbt gripbara förband runtom i landet.

Men dithän lär vi ha en bra bit och innan vi kommit dithän så vill jag föreslå att vi befäster Gotland. Nästan alla andra landsdelar kan vi återta om de ockuperas, markstrid är alltid möjligt. Förlorar vi Gotland och Fi baserar Luftvärn, sjömålsrobotar, artilleri och flyg där så kan vi inte ta tillbaks ön.
Baserar vi själva effektivt luftvärn, Sjömålsrobotar, Fasta och rörliga KA-pjäser, stridsflyg, bra och väl försvarade radaranläggningar samt en adekvat arméavdelning på ön så kan ingen fiende ta ön, i alla fall inte med mindre än en stor insats av ABC-stridsmedel eller så enorma egna förluster att de inte kan fortsätta sin krigföring.
Kringgår Fi Gotland och gör ett kuppartat angrepp på fastlandet så kommer de inte att kunna tillföra förstärkningar via östersjön om vi håller Gotland och då kommer relativt små stridskrafter att räcka för att åtminstone försvara det mesta av fastlandet tills vi lyckats stampa fram de stridskrafter som behövs för att kasta ut dem igen.
Ett befäst Gotland är ett lås på Östersjön, ett lås som gör all vapenhotspolitik i Östersjön omöjlig och alltså ett utmärkt sätt att garantera att Östersjön förblir fredens hav.

Detta blogginlägg har inspirerats av den utmärkta boken Midvintermörker vilken jag ska försöka komma ihåg att recensera någon dag.

Jag vill ju att vi inför medborgarlön här i landet, men dit är det nog en bit. Jag vill också se studielön som ett steg på vägen mot medborgarlön, men dit är det nog också en bit innan vi kommer. Men som ett steg på vägen till studielön, eller kanske ett sätt att införa studielön baklänges så kunde man införa att studielån avskrivs när man tagit de poäng för vilka man tog lånet. Så om jag läser en heltidskurs i kremlologi 30 HP en termin och tar studielån så avskrivs de studielånen när jag fått alla poäng på kursen godkända och registrerade. Om det tar tio år innan jag avslutar kursen så får jag betala ränta och avbetalning på lånet under tiden och hinner det bli avbetalt innan jag klarat kursen så får jag skylla mig själv som inte skötte studierna i rätt tempo.
Detta system skulle uppmuntra att sköta studierna och inte minst uppmuntra till att avsluta vad man en gång påbörjat. Det skulle leda till fler högskoleexamina i landet och skulle bidra till minskad social snedrekrytering då fler från fattiga förhållanden skulle våga söka sig till högre studier. För övrigt så är studiemedlet av idag bara obetydligt högre än socialbidrag, kan vi inte lika gärna förösrja folk när de gör sig själva till bättre skattebetalare som att försörja dem när de ligger på soffan och dricker hembränt och spelar playstation?

"För det spelar ingen roll om man är ond, är du stor vill alla vara din vän"
-Lustans Lakejer

Nittonhundrasextiofem tog en ansvarsfull brittisk statstjänsteman vad han kallade för sitt livs svåraste beslut, han och hans likar deklarerade ensidigt sin nations oberoende.
Världen svarade med fördömande, bojkotter och finansierande av terroristverksamhet syftande till nationens undergång. Maktöverlämnande: Oblodigt och ordnat efter demokratiska val. Status efter maktöverlämnandet: Minoriteter och dissidenter förföljs, raslagar införs, resultat i demkratiska val ignoreras.
Nationens brott: Rösträtt viktad efter inkomst och egendom, ett system vi hade i Sverige blott sextio år tidigare.

Nittonhundrasjuttio: en galen diktator tar makten i Libyen, Världen svarade med: Ösa oljepengar och modern teknik över honom.
Maktöverlämnande: Blodigt inbördeskrig där diktatorn använder militära understödsvapen mot obeväpnade demonstranter, utgången ännu oviss.

Nittonhundrafyrtiofem, blodig revolt i Kina. Galen diktator företar med sitt parti massmord, deportationer, annekterar grannland (med världssamfundets goda minne), missköter landets jordbruk med missväxt som följd, startar 1980 en industrialiseringsprocess med ekonomiskt krig mot västvärlden som syfte och slavarbete samt miljöförstöring som verktyg, mosar 1989 demokratidemonstranter på himmelska fridens torg under pansarvagnar och fängslar stora antal vilka till övervägande delen alltjämt är fängslade, snart tjugotvå år senare.
Världen svarar med: Lägger ned sin egen industri och gör sig beroende av landet. Sätter sig i skuld för att köpa undermåliga konsumentprodukter från landet och samtidigt genom skatter finansiera legioner av arbetslösa i de egna länderna.

Nittonhundrasjutton: Blodig revolution i Ryssland, följt av decennier av brott mot mänskligheten med deportationer, oförsvarliga oprovocerade anfallskrig, rättegångslösa fängslanden, massmord, miljöförstöring et cetera. Omvärldens svar: Göra sig beroende av deras exporterade fossilgas, avveckla försvarsmakten och därigenom göra sig sårbara för påtryckningar.

Rhodesia var ett litet land, med en ledning av skolade brittiska tjänstemän, utan starkt eftertraktade exportvaror
och med en stark vilja att spela efter reglerna och hålla fair play, de var ett enkelt mål för skolgårdens mobbare.
De stora starka råskinnen som inte tvekar att slåss fult, de smörar man för, liksom man gör för den ganska lille skithögen som köper sig vänner med pappas pengar, eller med pengar han stjäl från sina småsyskon eller från de på skolgården som är mindre än honom.

Jag anklagar västvärlden för dubbelmoral. Rhodesia begick ingen handling så hemsk att det motiverade någon av de sanktioner de utsattes för.
De övriga länderna jag nämnt inklusive Zimbabwe begår rutinmässigt såna fruktansvärda övergrepp och brott mot mänskligheten att alla civiliserade länder borde bojkotta dem, men de är stora och starka, eller bara välförsedda med godis och pengar, så dem smörar man för istället.

Den elfte September 2003 Mördas Sveriges Utrikesminister Anna Lindh av en mentalt störd person som bara kort innan händelsen sökt men nekats Psykisk vård.
Han som höll i kniven sitter på anstalt, de skyldiga går fria.
Idag sitter en tjugofyraåring häktad i Örebro för ett stort antal våldtäkter under en lång följd av år, de skyldiga går fria.
En av mina bästa vänners far förlorade livet för fem år sedan, han hade sökt hjälp hos psykiatrin bara några dagar innan han dog, men avfärdats med någon insomningstablett. Han ligger i graven, de skyldiga går fria.
Jag anklagar de som genomfört neddragningar och felgenomförda reformer i psykiatrin de senaste trettio åren för minst tusen fall av mord, minst lika många fall av vållande till annans död och anstiftan till mord eller dråp och för oräkneliga fall av vållande till kroppsskada och framkallande av fara för annan.
Som Taxiförare skjutsar jag många människor till och från Psykakuten och andra Psykiatriska vårdinrättningar. De som avvisas från Psykakuten är anmärkningsvärt ofta i förfärande dåligt skick. Personal jag skjutsat till och från Psykakuten liksom annan medicinsk personal jag skjutsat lämnar enväldigt samstämmig bild, man har bara resurser att över huvud taget hantera de allra svåraste fallen och inte ens dem har man resurser att ta hand om ordentligt.
Följden av detta blir att personer med små bekymmer inte får hjälp i tid, bekymren växer till stora bekymmer, eller kapslas in och blir till undanträngda bekymmer som ligger som bortglömda trampminor redo att explodera när något nytt inträffar i individens liv.
Följden blir också att många svåra fall inte upptäcks, då man bara ser symptom som anses höra samman med små problem, följden blir att man inte förmår ta tag i personer som står på knivseggen och söker hjälp för att inte ta självmord, eller för att inte begå våldshandlingar. När de inte tas om hand av psykiatrin så går dessa hem och dränker sig, eller så går de ut och mördar någon med första tillhygge. Var och en är givetvis ansvarig för sina egna handlingar, så Anna Lindhs mördare ska givetvis sitta av sitt straff,  men lika stor skuld till mordet på Anna Lindh har de som har förstört Psykvården och även de förtjänar att sitta på anstalt.
Lika stor skuld har även de som idag prioriterar politisk lyxkonsumtion framför folkets välmående och väljer att inte återutbygga psykiatrin.
Jag anklagar envar politiker på Riksdags och landstingsnivå som inte själv tar initiativ till en återutbyggd psykvård för mord, dråp, grov misshandel, misshandel, vållande till kroppsskada, framkallande av fara för annan samt anstiftan till dessa brott.
Jag anklagar envar politiker på Riksdags och landstingsnivå som röstat emot initiativ till en återutbyggd och välfinansierad psykvård för alla ovanstående brott, men med synnerligen försvårande omständigheter, vilket alltså kräver lagens för respektive brott strängsaste straff.

Jag har börjat intressera mig för Rhodesia och tänkte börja läsa på litegrann om landet och dess korta historia.
Innan jag gör det så tänkte jag att jag skulle föra fram min uppfattning sådan den ter sig idag efter att ha läst någon wikipediaartikel om landet, en dödsruna över Ian Smith och inte egentligen så mycket mer, utöver vad som flimrat förbi i mediabruset.

När Man ensidigt deklarerade Rhodesias självständighet så hade man såvitt jag förstår redan sett en mindre lyckad avkolonialisering av ett antal av storbrittaniens kolonier, de nya länderna hade inte varit rustade för självständighet.
När Storbrittanien deklarerade den kommande avkolonialiseringen av Rhodesia så försökte man avstyra den dumheten, då man ju hade sett att det inte fungerade. Storbrittanien hade några decennier tidigare gått in och tagit makten i det som blev Rhodesia och slagit sönder samhällsstruktur och maktordningar och nu tänkte man lämna området utan att ta ansvar för det man gjort. Detta kunde inte en ansvarskännande brittisk tjänsteman acceptera, oaktat det starka engagemang som de britter som bodde i Rhodesia kände för sitt hemland.
Efter stor vånda valde man att ensidigt deklarera den självständiga nationen Rhodesia.

Nu ska vi ta en liten utvikning.
I Sverige antogs lag om allmän rösträtt för män 1912, några år senare fick även kvinnor allmän rösträtt.
Detta kom dock inte som en blixt från klar himmel. Sverige var ett etablerat rike långt innan detta. Våra ämbetsverk grundlades i stor utsträckning av gustav vasa på femtonhundratalet, rikets ryggrad eller chassie fanns alltså på plats mycket väl etablerat när vi införde allmän rösträtt. Innan vi fick allmän rösträtt så hade vi inkomst/förmögenhetsrelaterad rösträtt och innan det hade vi ståndsriksdag, vidare hade vi ett rikt föreningsliv med demokratisk föreningsordning. När allmän rösträtt infördes hade vi alltså en långvarig erfarenhet av demokratiska system och demokratins framväxt skedde gradvis.
När vi fick allmän rösträtt var Sverige ett relativt välmående land, industrialiseringen hade lyft Sverige från fattigdom och Freden vaccinet och potäterna gjorde sitt till. Vi hade en stor medelklass och en stark arbetarklass med rimlig inkomst och stor framtidstro.
År 1842 antogs folkskolestadgan, den hade 70 år på nacken när vi dick allmän rösträtt i Sverige, vi hade alltså ett välutbildat folk som förstod vad det handlade om och vi hade en väletablerad och stark fackföreningarörelse och ett flertal andra engagerade och folkbildande folkrörelser.

I Rhodesia 1965 hade man ett par hundra tusen Vita bosättare som hade bott där i något eller några årtionden (inom parentes sagt lika länge som eller längre än de flesta av de "palestinier" som anses ha självklar rätt till Israel hade bott där efter att ha flyttat in från Egypten och andra närliggande regioner), dessa var brittisk arbetarklass och brittisk medelklass, jämförbara med arbetarklass eller medelklass här hemma avseende utbildning och ekonomi. Sen hade man några miljoner färgade, hållna på mattan av den brittiska kolonialmakten och sprungna ur ett stamsamhälle som britterna slagit sönder några årtionden tidigare.  Stobrittanien skulle i princip kunnat ge "allt till alla genast", men det skulle förstört storbrittaniens ekonomi, istället valde man att överge kolonierna. Det nybildade Rhodesia hade inte resurser att lyfta alla sina färgade medborgare till en europeisk medelklassnivå på en gång. Detta måste ske gradvis. Nu ska en brasklapp på plats. Det fanns givetvis även Svarta i arbetarklass, medelklass och välutbildade, de utgjorde bara inte en stor del av den ggruppen och är när man talar om kollektivet inte relevanta.
Den uppfattning jag har fått är att avsikten med grundandet av Rhodesia var att lyfta hela landet, framförallt den svarta befolkningen, inte att suga ut de svarta under slavliknande förhållanden.
En befolkning som inte har märkbar utbildning, inte har demokratiska traditioner att bygga på och som dessutom är fattig har svårt att göra informerade val, ett land utan en etablerad ämbetsverksinfrastruktur är illa rustat att hantera regeringsskiften och liknande.
Det logiska i det här läget är alltså att ta ansvar för det folk man sjuttio år tidigare tagit makten över. då man vet att folket inte är redo att hantera en demokrati så kan kan inte ge dem det. Samtidigt så är en del av folket redo att hantera demokrati och då man inte vill vara en diktatur så ger man den delen av folket demokrati. Det här är problematiskt, men kan ha uppfattats som nödvändigt. I detta ömtåliga läge så kunde man hoppas på att det internationella samfundet skulle hjälpa den unga nationen med att etablera skolor, sjukhus , industrier och ett starkt föreningsliv för att lyfta den färgade befolkningens utbildningsnivå, demokrativana och ekonomiska status så att landet så snart som möjligt skall kunna omvandlas till en fullständig demokrati.
Istället väljer man att isolera landet och applådera bifall då Sovjet och Kina istället för att bistå till utbildning och demokrati i landet väljer att uppvigla till uppror och avlöna, utrusta och träna upprorsmän.
Att sedan Rhodesia på femton år av kamp för sin överlevnad mot det internationella samfundets hat och av det internationella samfundet sponsrade upprorsmän inte kunde uppvisa större framsteg för de svartas utbildning och ekonomi är inte överraskande, det är snarare fantastiskt vad de lyckades åstadkomma för de svarta medborgarna. Särskilt när man idag har facit av vad det internationella samfundets gullegris Robert Mugabe åstadkommit för demokrati och ekonomi på sina över trettio år.

Idag så är min åsikt att Rhodesia är den enda plats i Afrika där någon försökte ta ansvar för en civiliserad avkolonialisering av Afrika och att de femton år de arbetade med det alltjämt omvittnas av det faktum att Zimbabwe efter trettio år med Mugabe inte ser värre ut än vad det gör.
Vi får se vad min åsikt är när jag läst något tusental boksidor om Rhodesia.